Jag träffade en kompis idag och kom då på att vi ville måla med kritor på marken. Vi har båda gått estetiska programmet men det var svårare att måla på den ojämna marken än man trott. Men det var så roligt så resultatet spelade ingen roll. 

 

Men när vi stod där och målade kom de några yngre killar, runt 13 år kanske. De var lite kaxiga och frågade tillslut om de kunde få mina kritor. Jag blev lite stressad i situationen och sa nej. Kritorna är ju mina och de skulle ju bara ta sönder dem! Eller? Men nu i efterhand så funderar jag över om det var mitt ego som tog över mig i situationen. Jag hade ju flera kritor och kunde lätt låtit honom låna en men jag blev som i en försvarsställning, som om kritorna var min egendom. 

 

Jag har tänkt på detta förut, att saker kan få oss att känna så starka känslor. Man märker speciellt på barn som precis börjat utveckla sitt ego, om du tar ett barns leksak så blir denne arg eller ledsen. Man börjar tillslut identifiera sig i sina saker. Jag äger dessa kritor och därför måste jag beskydda dem, för det är som att beskydda sin egen identitet. Men om man tänker i det långa loppet så äger vi inte alla saker vi har i våra liv, vi lånar dem. Vi lånar dem under denna period i livet, eller för den här livstiden, sen får någon annan dem eller så görs de om till andra saker som andra sen får låna. Jag tror att en stor stress skulle lyftas ifrån oss ifall vi skulle släppa på våra egon, vi behöver inte alla grejer för att känna oss hela. Vi behöver inte köpa en massa nytt hela tiden i hopp om att hitta lyckan i alla dessa saker. Det vi söker i sakerna omkring oss, kanske finns inom oss alla, lyckan och friheten finns redan där bara vi stannar upp och tittar inom oss själva. 

 

Så skulle jag låtit killen låna en krita? Kanske. Skulle han tagit sönder den och inte använt den kreativt? Kanske. Men hade det skadat mig på något sätt? Nej. Bara om jag låtit egot spela ut sitt drama om MINA kritor.